Lahjoita
Textstorlek Font size smaller Font size normal Font size bigger

Diuretika

Uppdaterad 16.9.2019

Av en människas kroppsvikt utgörs ungefär 60 procent av vatten [1]. Vattnet i kroppen är fördelat som extracellulär och intracellulär vätska. Mängden vätska utanför cellen måste förbli nästan oförändrad för att cellerna ska fungera rätt. Människans vätskor innehåller olika salter vars koncentrationer regleras noggrant. Om salternas halter blir för starka eller svaga leder det till störningar i ämnesomsättningen [2].  Människans viktigaste blodsalter är natrium och kalium. I vätskan utanför cellen förekommer det huvudsakligen  natrium och i vätskan inne i cellen kalium. Båda är nödvändiga för cellens normala funktion. Kroppens saltbalans kan enkelt mätas i blodplasman [3, 4]. Mängden natrium i blodplasman är normalt sett cirka 3,2 gram per liter, dvs. cirka 140 millimol per liter (mmol/l) [4]. Mängden kalium i blodplasman är relativt låg (0,15 g per liter), men dess betydelse för ämnesomsättningen är stor. De normala referensvärdena för kalium är 3,3–4,9 mmol/l [3].  Till njurarnas uppgifter hör att avlägsna kroppsfrämmande ämne ur blodet, slaggämnen, samt upprätthålla en stabil vätske- och elektrolytbalans. Njurarna är också de organ som är viktigast för att reglera vätske- och elektrolytbalansen i kroppen: de bildar dagligen cirka 180 liter mycket utspädd primärurin, som utgörs av elektrolyter och vatten, varav en del återupptas i blodomloppet och resten utsöndras ur kroppen som urin. Diuretika är läkemedel för vilka funktionsmekanismen är att de hindrar återupptaget av elektrolyter och vatten i njurarna. Detta leder till ökad utsöndring av elektrolyter och vatten som urin [5].

Till gruppen diuretika hör ett antal olika läkemedel, som skiljer sig bl.a. genom att ha olika kemisk byggnad och olika funktionsmekanismer. Diuretika indelas i tiaziddiuretika och derivat av dessa, kortverkande saltdiuretika, kaliumsparande diuretika, och övriga diuretika [5].

I gruppen tiaziddiuretika ingår t.ex. hydroklortiazid. Furosemid och bumetanid är kortverkande saltdiuretika (loopdiuretika). Spironolakton, triamteren och amilorid är kaliumsparande diuretika. I gruppen övrig diuretika ingår bland annat karbanhydrashämmare, som t.ex. acetazolamid och dorzolamid, samt osmotisk diuretika som t.ex. mannitol som åstadkommer vattendiures [5].

Avsedd medicinsk användning

Diuretika används bl.a. för behandling av förhöjt blodtryck, hjärtsvikt och svullnad [5, 6]. Vid medicinsk behandling av förhöjt blodtryck används alla diuretika vilka ökar utsöndringen av natrium och klorid till urinen [3]. Vid vård av hjärtsvikt med hjälp av diuretika vill man minska kroppens halt av vatten och salter, varvid också mängden blod blir mindre.

Saltdiuretika används främst i situationer då en snabb och effektiv diures behövs. Dylika situationer är t.ex. vård vid lungödem, hypertensiva kriser och förgiftningar [5]. Saltdiuretika används även vid behandling av hjärtsvikt [6].

Effekten hos kaliumsparande diuretika är mindre jämfört med övriga diuretika, och de används parallellt med tiaziddiuretika vid vård av förhöjt blodtryck. Som primär behandling används kaliumsparande diuretika t.ex. vid behandling av levercirros.

Egenskaper och funktionsmekanism

Olika diuretika har olika egenskaper [5].Saltdiuretika är effektivare än tiaziddiuretika. Kaliumsparande diuretika är däremot mindre effektivt än övriga diuretika [3]. Det finns också skillnader i funktionsmekanismerna hos de olika grupperna av diuretika [5].

Man kan dock som allmän regel säga att ett diuretikum hindrar elektrolyter och vatten från att återupptas i njurarna, och som följd av detta ökar utsöndringen av urin och elektrolyter.

Tiaziddiuretika ökar utsöndringen av natrium, kalium, klorid och vatten. Saltdiuretika ökar förutom dessa även utsöndringen av kalcium i urinen. Av kaliumsparande diuretika ökar spironolakton utsöndringen av natrium och vatten till urinen och minskar samtidigt utsöndringen av kalium. Triamteren och amilorid hindrar återabsorption av natrium från njurarna och minskar utsöndringen av kalium till urinen.

Eftersträvade effekter

Diuretika avlägsnar vatten och salter ur kroppen [5] och de används därför också för viktminskning, inom grenar där man indelar i viktklasser [7].

Med hjälp av diuretika kan man också försöka hindra att dopingmedel identifieras i urinen, eftersom diuretika ökar mängden urin vilket har som följd att halterna av andra ämnen i urinen minskar. Med vissa diuretika kan man även ändra urinens pH-värde så att dopingmedlen kanske inte utsöndras till urinen.

Biverkningar

Vid användning av stora doser diuretika kan en stor vätskebrist utvecklas i kroppen med påföljande hypovolemi, d.v.s. blodvolymen blir onormalt låg [5, 6].

Biverkningar som tiaziddiuretika ger upphov till är bl.a. störningar i vätske- och elektrolytbalansen [5]. Den viktigaste biverkningen vid användning av tiaziddiuretika är hypokalemi, en onormalt låg kaliumhalt i blodet. Stora tiaziddoser kan göra att kroppen torkar ut och ge upphov till hypotoni, d.v.s. får lågt blodtryck.

Användning kan ibland också förvärra diabetes och ge en ökad benägenhet att få gikt [5], eftersom tiaziderna kan försvaga glukostoleransen och öka återupptagningen av urat från njurarna. Då kan blodets glukos- och urathalter kan komma att stiga under en tiazidbehandling [5]. Andra biverkningar är bland annat olika neurologiska symtom (yrsel, huvudvärk, trötthet) och symtom i matsmältningskanalen (kräkning, illamående). Dessa är dock sällsynta [5].

Biverkningar vid användning av kortverkande saltdiuretika är utöver en uttorkning av kroppen bl.a. störningar i vätske- och elektrolytballansen, speciellt hypokalemi [5]. I likhet med tiaziddiuretika har kortverkande saltdiuretika effekten att möjligen förvärra diabetes och öka risken för gikt.

Den viktigaste biverkningen som kaliumsparande diuretika kan ge upphov till är hyperkalemi, d.v.s. att blodets kaliumhalt blir för hög [5]. Hyperkalemi kan leda till döden.

Salla Ruuska
Fil.dr, farmaceut
 

Uppdaterad av

Dopinglinkki

Källor

[1] Haug E, Sand O, Sjaastad Ø & Toverud KC (1999): Ihmisen fysiologia. ss. 423-470. WSOY, Borgå.

[2] Mustajoki P. (2018): Veren suolapitoisuuksien muutoksia. Duodecim.

[3] Mustajoki P. (2018): Hypokalemia. Duodecim.

[4] Mustajoki P. (2018): Hypernatremia. Duodecim.

[5] Ruskoaho (2019): Diureetit. I boken: Farmakologia ja toksikologia, ss. 553-572. Red. Ruskoaho, H, Hakkola, J. Duodecim, Keuru.

[6] Ylitalo P (2007): Verenpainetaudin, angina pectoriksen ja sydämen vajaatoiminnan lääkehoito. I boken: Farmakologia ja toksikologia, ss. 567-594. Red. Koulu M, Tuomisto J. Medicina, Kuopio.

[7] Cadwallander  AB, de la Torre X, Tieri A & Botrè F (2010): The abuse of diuretics as performance-enhancing drugs and masking agents in sport doping: pharmacology, toxicology and analysis. Review. British Journal of Pharmacology 161, 1-16.