Vartalo- tyytymättömyys

Du är här

Kroppsmissnöje och störd kroppsuppfattning

I västvärlden är det vanligt att flickor och kvinnor strävar efter att vara magra. I undersökningar ses missnöje med vikten i denna grupp redan inom området för låg normalvikt [1, 2]. Pojkar och män är i sin tur missnöjda först vid klar övervikt [3]. Dessutom är speciellt unga män ofta missnöjda över en allt för låg kroppsvikt och över det att inte ha tillräcklig muskelmassa [4, 5]. Missnöje med storlek och form på muskler, och hur väl definierade de är, är också ofta förekommande bland tonåriga pojkar och unga män [4, 6], och begreppet muskelmissnöje täcker in dess mildare former. I en extrem förlängning hittas en allvarligt störd uppfattning gällande muskulaturen, muskeldysmorfi, vilken antas vara sällsynt [7].

Muskelmissnöje ökar användningen av preparat som genererar mera muskelmassa.

Både muskelmissnöje och muskeldysmorfi har samband med användning av näringstillskott som ökar muskelmassan. Användning av anabola hormoner är desto sannolikare ju mera allvarligt formen av missnöje är, d.v.s. ju närmare muskeldysmorfi man är.

Vid en finsk befolkningsundersökning [4] visade det sig att 12 procent av 22–24-åriga män regelbundet hade använt någon form preparat som ger ökad muskelmassa under minst tre månader. Undersökningen var baserad på ett urval på över 1200 personer. Vid undersökningen noterades även ett dos-respons-förhållande [5] mellan muskelmissnöje och användning av olika preparat: ett starkare missnöje ökade stegvis sannolikheten för att använda preparat som ökar muskelmassan. I undersökningen särskilde man inte näringstillskott och anabola steroider.

Det statistiska sambandet mellan muskelmissnöje och användning av preparat som ökar muskelmassan skall dock inte tolkas som att alla de som med olika metoder bygger muskler skulle vara missnöjda med sina muskler. T.ex. har man påvisat att kroppsbyggare är mer nöjda med sin kropp än medeltalet [8], även om det i denna grupp å andra sidan även finns fler som uppvisar muskeldysmorfi och bieffekter av detta syndrom [9,10].

Personlighetsdragen predisponerar för störningar i kroppsuppfattningen

Utöver symtomen på kropps-, vikt- och muskelmissnöje är dysmorf kroppsuppfattning och ätstörningar som uppfyller de fulla psykiatriska sjukdomskriterierna, vanliga bland unga vuxna i västländerna [11,12,13,14]. Dessa är psykiska störningar för vilka det centrala symtomet är störning när det gäller kroppsuppfattning eller ätande. Hos unga ökar verklig magerlagdhet (hos pojkar) eller övervikt (flickor) klart kroppsmissnöjet och risken för störningar i kroppsuppfattning och ätande [3,5], men å andra sidan är ingendera störningen nödvändigtvis på något sätt kopplad till ett objektivt bedömt utseende eller en objektivt bedömd vikt [4].

I stället är psykiska egenskaper och personlighetsdrag centrala för att de skall uppstå [15]. Typiska personlighetsdrag som bidrar till mottaglighet för störd kroppsuppfattning, ätstörningar och deras symtom är impulsivitet, oflexibilitet, låg självkänsla, instabilt känsloliv och en strävan efter fulländning, vilken även kan uppträda som en oproportionerlig rädsla för att göra misstag.

Olika tvångstankar och –handlingar är sannolikt även nödvändiga för att symtomen skall uppstå. De uppträder t.ex. i form av upprepat tittande i spegeln, upprepad vägning eller mätning, tvångsmässigt motionerande, ett markerat behov av symmetri och ordning samt i orm av stränga inre regler när det gäller både ätande och övrigt liv.

För bägge typerna av störning uppträder även ätstörningar [16], som kan uppträda i form av att man står över eller ersätter måltider, i form av stränga dieter, eller som turvis svältning och frosseri. Depression och ångeststörningar (t.ex. olika fobier och panikstörning) samt störningar i kroppsuppfattningen är även vanligt förekommande för bägge.

Med störd kroppsuppfattning avses att den egna kroppen betraktas på ett orealistiskt sätt, antingen vad gäller storlek, antagen ”fulhet” eller någon annan egenskap. I praktiken uppträder detta t.ex. så att en människa som lider av muskeldysmorfi, och som i verkligheten är väldigt muskulös, ser sig själv som spinkig och liten, och en som lider av anorexi kan, trots en extrem undernäring, uppleva sig själv vara fet.  

Till slut  

I områden där den västerländska kulturen är dominerande är utseende- och kroppsmissnöje allmänt, men är sällsynt på annat håll. Det starkaste vetenskapliga beviset för den effekt vår kultur har när det gäller att provocera fram kroppsmissnöje och ett stört ätbeteende hittas bland ursprungsbefolkningen på öarna i Stilla havet, där en invasion av västliga media och värderingar (westernifiering) på några år har lett till att kroppsmissnöje har blivit vardagligt samt till en vurm för att försöka bli muskulös eller mager [17, 18, 19].

Före denna anpassning till det västerländska var kroppsmissnöje förknippat med fetma, samt förhärligande av att vara mager eller extremt muskulös, okända fenomen i dessa ursprungskulturer. Detta visar på att, även om genetisk betingelse har klar betydelse för att kroppsmissnöje skall uppträda hos både kvinnor [20] och män [21], denna egenskap inte i praktiken alls uppträder utan en utlösande kulturmiljö.

Anu Raevuori
MD, Forskardoktor
Avdelningen för folkhälsovetenskap, Helsingfors universitet

[1] Lee (1993): How abnormal is the desire for slimness? A survey of eating attitudes and behaviour among Chinese undergraduates in Hong Kong. Psychological Medicine 23(2): 437–51.

[2] Kaltiala-Heino, Kautiainen, Virtanen, Rimpelä, A. & Rimpelä M. (2003): Has the adolescents' weight concern increased over 20 years? The European Journal of Public Health 13(1): 4–10.

[3] Field, Austin, Camargo, Taylor, Striegel-Moore, Loud & Colditz (2005): Exposure to the mass media, body shape concerns, and use of supplements to improve weight and shape among male and female adolescents. Pediatrics 116(2): e214–20.

[4] Raevuori, Keski-Rahkonen, Bulik, Rose, Rissanen & Kaprio (2006): Muscle dissatisfaction in young adult men. Clinical Practice and Epidemiology in Mental Health 4;2:6.

[5] Raevuori (2009): Male eating disorders and related traits- Genetic epidemiological study in Finnish twins. University of Helsinki. ISBN 978-952-10-4857-9.

[6] Pope,  Gruber, Mangweth, Bureau, deCol, Jouvent & Hudson (2000): Body image perception among men in three countries. The American Journal of Psychiatry 157(8): 1297–301.

[7] Pope, Gruber, Choi, Olivardia & Phillips (1997): Muscle dysmorphia. An underrecognized form of body dysmorphic disorder. Psychosomatics 38(6): 548–57.

[8] Pickett, Lewis & Cash (2005): Men, muscles, and body image: comparisons of competitive bodybuilders, weight trainers, and athletically active controls. British Journal of Sports Medicine 39(4): 217–22.

[9] Pope, Katz & Hudson (1993): Anorexia nervosa and "reverse anorexia" among 108 male bodybuilders. Comprehensive Psychiatry 34(6): 406–9.

[10] Lantz, Rhea & Cornelius (2002): Muscle dysmorphia in elite-level power lifters and bodybuilders: a test of differences within a conceptual model. The Journal of Strength & Conditioning Research 16(4): 649–55.

[11] Keski-Rahkonen, Hoek, Susser, Linna, Sihvola, Raevuori, Bulik, Kaprio & Rissanen (2007): Epidemiology and course of anorexia nervosa in the community. The American Journal of Psychiatry 164 (8): 1259–65.

[12] Keski-Rahkonen, Hoek, Linna, Raevuori, Sihvola, Bulik, Rissanen & Kaprio (2009): Incidence and outcomes of bulimia nervosa: a nationwide population-based study. Psychological Medicine 39(5): 823–31.

[13] Koran, Abujaoude, Large & Serpe (2008): The prevalence of body dysmorphic disorder in the United States adult population. CNS Spectrums 13(4): 316–22.

[14] Raevuori, Hoek, Susser, Kaprio, Rissanen & Keski-Rahkonen (2009): Epidemiology of anorexia nervosa in men: a nationwide study of Finnish twins. PLoS ONE (2): e4402.

[15] Rosen & Ramirez (1998): A comparison of eating disorders and body dysmorphic disorder on body image and psychological adjustment. Journal of Psychosomatic Research 44(3-4): 441–9.

[16] Ruffolo, Phillips, Menard, Fay & Weisberg (2006): Comorbidity of body dysmorphic disorder and eating disorders: severity of psychopathology and body image disturbance. International Journal of Eating Disorders 39(1): 11–9.

[17] Becker, Gilman & Burwell (2005): Changes in prevalence of overweight and in body image among Fijian women between 1989 and 1998. Obes Res 13: 110–117.

[18] Ricciardelli, McCabe, Mavoa, Fotu, Goundar, Schultz, Waqa & Swinburn (2007): The pursuit of muscularity among adolescent boys in Fiji and Tonga. Body Image 4: 361–371.

[19] Becker, Fay, Gilman & Striegel-Moore (2007): Facets of acculturation and their diverse relations to body shape concern in Fiji. International Journal of Eating Disorders 40: 42–50.

[20] Keski-Rahkonen, Bulik, Neale, Rose, Rissanen & Kaprio (2005): Body dissatisfaction and drive for thinness in young adult twins. International Journal of Eating Disorders 37(3): 188–99.

[21] Raevuori, Keski-Rahkonen, Rose, Rissanen & Kaprio (2006): Muscle dissatisfaction and muscle-enhancing substance use: a population-based twin study in young adult men. Twin Research and Human Genetics 9(3): 431–7.



Var den här artikeln till hjälp?
Du röstade 2. Totala antalet av rösterna 1197.